Avtalsparten kan visst var illojal

Ska avtalsparter vara lojala mot varandra? Nej, ett sådant resonemanget skymmer sikten menar Inköp24:s avtalsexpert Jon Kihlman.

4184822144.jpg

Det finns de som tycker att avtal skall vara skäliga. Det finns de som tycker att avtalsparter skall vara lojala mot varandra. Jag tycker att de har fel. Det är i och för sig inte så att jag tycker att avtal skall vara oskäliga och att parter skall vara illojala. Naturligtvis inte! Men jag tycker att resonemang om skälighet och lojalitet skymmer sikten.

Ett exempel får belysa problemet: Ett avtal anger att säljaren vid dröjsmål skall betala vite med en procent per vecka och att köparen har rätt att häva avtalet – och då också har rätt till skadestånd – om dröjsmålet varar mer än tio veckor. Dagen före avtalad leveranstid får säljaren en förfrågan från en annan köpare som vill köpa de varor som skall levereras till kunden. Säljaren säger att det inte går, eftersom säljaren då begår avtalsbrott mot köparen och att leveransen till köparen kommer att försenas med fem veckor. Den andra köparen erbjuder sig då att betala 110 procent av det pris som den förste köapren skall betala.

Matematiken i exemplet är enkel. Säljaren tjänar mer om den levererar till kund 2 för 110 och levererar till kund 1 fem veckor senare för 95. Jag bortser från eventuella effekter för varumärke, men även sådana problem är i grunden bara en fråga om vad kunden betalar.

Kund 2 får vad den vill ha och betalar vad den var beredd att betala. Och, vilket är poängen , kund 1 får vad den har köpt: Fem procentenheters prisreduktion eftersom leveransen blir försenad. Det är exakt det värde som kund 2 i avtalet har betingat sig för att acceptera en fem veckor sen leverans. Alla får vad de var beredda att acceptera.

Men är det lojalt av säljaren ? Och är det under omständigheterna en skälig tillämpning av avtalsvillkoret? Jag tycker absolut det! Det är inget annat än en tillämpning av de villkor som kunden har accepterat i sitt avtal med säljaren. 

Mitt resonemang bygger på två förutsättningar. Den första är att avtalet är tillräckligt tydligt utformat för att kunden skall förstå att det finns en risk för att säljaren levererar sent och att en sådan leveransförsening resulterar i ett vite som sänker priset med en procentenhet per vecka. Den förutsättningen är ofta uppfylld. Då är det knappast vare sig illojalt eller oskäligt att tillämpa avtalet enligt sin ordalydelse.

Den andra förutsättningen är att Y har värderat risken för en leveransförsening och låtit värderingen påverka såväl utformningen av vitesklausulen som det slutliga priset. I verkligheten är den förutsättningen sällan uppfylld. Som jag ser det är det emellertid ett självklart krav på en professionell inköpare att den gör den sortens värderingar och ser till att avtalet utformas på ett sätt som tillgodser dess behov. Avtal som inte tillgodoser köparens behov, är sällan värda att ingå.

Den senare förutsättningen handlar egentligen om vad avtal – eller snarare de villkor som avtal är uppbyggda av – är till för. För mig är det en självklarhet att avtalsvillkor har som ändamål att fördela värden och risker mellan avtalsparterna och att det inte är särskilt mycket mer komplicerat än så. Om det kommer jag att skriva en hel del i några kommande krönikor.