När är ett letter of intent ett avtal?

Jon Kihlman reder vad avsiktsförklaringar och letters of intent har för rättslig status.

1160191777.jpg

På temat vad som är och inte är ett avtal måste jag också skriva om Letters of Intent, Memorandums of Understanding, avsiktsförklaringar och andra liknande dokument. Sådana dokument har alla det gemensamt att de ser ut att försöka göra det omöjliga: Att skapa bundenhet och ändå inte göra det.

Deras benämning är i princip utan betydelse, även om den naturligtvis är ägnad att påverka bedömningen av vad de är. Det går inte att uttala sig generellt om dem, åtminstone inte om uttalandet avser frågan om de är bindande eller inte. Varje enskilt dokument måste i stället bedömas för sig: Är det här dokumentet – den här gången och mellan de här parterna – bindande eller inte?

Märkligt nog ger varken avtalslagen eller köplagen någon vettig definition av vad som gör ett avtal till ett avtal. Av motiven till avtalslagen framgår däremot att ett avtal är en rättshandling och att en sådan är kommunikation som syftar till att framför allt skapa eller förändra ett rättsförhållande. En typisk förändring av rättsförhållanden är att ägandet till ett föremål flyttas från en person till en annan. Ett rättsförhållande kan skapas till exempel när en person – i allmänhet mot ersättning – åtar sig att utföra arbete åt en annan.

Även i den internationella köplagen är kommunikationen central. Ett anbud – som ju skall ge ett avtal innehåll – definieras där som kommunikation som "indicates the intention of the offeror to be bound in case of acceptance". När anbudet väl har accepterats kan definitionen koncentreras en smula: Ett avtal skall "indicate the intention of the parties to be bound". Det gäller inte bara för internationella avtal, utan är också ett väsentligt moment i definitionen av vanliga svenska avtal.

I den bästa av världar skulle definitionen aldrig vålla några problem. Där skulle det alltid klart och tydligt framgå om parter har för avsikt att vara bundna eller inte. I verkligheten är det tyvärr inte så. Titt som tätt skapar parter dokument som kan tolkas – för det blir fråga om att tolka dokumentets innehåll för att ta ställning till om det alls är ett avtal – så att parterna har haft för avsikt att vara bundna, men där det också finns utrymme för den motsatta slutsatsen.

Det kan i och för sig vara kul för oss advokater, men det är inte lika kul för parterna. De skall dels – i värsta fall i flera år – leva med osäkerheten om avtalet finns eller inte, dels betala advokatarvoden för tolkning och en eventuell tvist, dels leva med vetskapen att roten till det onda är att de inte klarade av att kommunicera något i grunden så simpelt som om de ville vara bundna eller inte.

Avtalsbundenhet är binär. Parter är antingen bundna eller inte. Det finns inga mellanlägen. Frågan "Hur bunden är du?" kan inte besvaras med 42 procent. Det beror framför allt på att frågan är felformulerad. Den skall inte lyda "Hur bunden är du?" utan i stället "Är du bunden?".

Det är emellertid vanligt att parter agerar som om det vore möjligt att vara bunden till 42 procent. Därför finns Letters of Intent och andra liknande dokument. Föreställningen att man kan vara ”ganska bunden” är den enda tänkbara förklaringen till förekomsten av sådana dokument.
Och som sagt: Föreställningen är felaktig. I stället måste sådana dokument tolkas. Tolkningen kan ge ett av två resultat. Antingen är parterna bundna. Då har de utan att veta om det åstadkommit ett avtal, låt vara med en mindre lämplig rubrik. En av dem kommer i allmänhet att vara missnöjd med en sådan lösning. Eller också är parterna inte bundna. Då har de inte åstadkommit någonting alls. De har bara – som det uttrycktes i ett engelskt rättsfall – "wasted ink". Även då kommer ofta en av dem att vara missnöjd.

Liksom för de flesta avtalsrättsliga problem är det inte i första hand juridiken som är dålig. Juridiken är i sig sällan vare sig bra eller dålig. Den är bara så bra som parterna tillåter den att vara. Det som orsakar avtalsrättsliga problem är i stället – i de här fallen liksom i de flesta andra – dålig kommunikation. Det tål att tänka på.