Ny förändring påverkar avtalslagen

Avtalslagen och dess tillämpning ändras väldigt sällan, men i december 2012 kom en förändring som begränsar lagens tillämpningsområde. Jon Kihlman, Inköp24:s krönikör berättar om nyheten och hur dina avtal påverkas.

1160191777.jpg

Vi som ägnar oss åt avtalsrätt är inte bortskämda med nyheter. Avtalsrätten är väldigt trögrörlig, åtminstone vad gäller ändringar i lagstiftningen och Avtalslagen, som om några år fyller 100 år, har till exempel ändrats i snitt en gång per decennium. Vår nuvarande köplag har ändrats vid ett tillfälle sedan den trädde i kraft för 22 år sedan, den förra köplagen ändrades under sina 85 år vid fem tillfällen och de flesta, för att inte säga alla, ändringar har varit marginella. FN-konventionen om internationella köpavtal (CISG) har inte ändrats sedan den kom till 1980.

Det finns två skäl till att ändringarna har varit så få. Dels har lagstiftningen hållit, och håller, en kvalitet som ligger långt över genomsnittet. Dels är regleringarna i allt väsentligt dispositiva vilket har medfört att det inte finns lika stor anledning som annars för lagstiftaren att gripa in och anpassa lagarna till förändringar i samhället.

En gång i tiden hade vi i Sverige formföreskrifter för de flesta avtal, eller åtminstone uppfattningen att avtal inte var giltiga om formerna för dem inte hade följts. Vissa avtal skulle ingås på tinget. Andra krävde vissa ritualer – köpsup är till exempel säkerligen en kvarleva från ett sådant formkrav. Under lång tid skedde en utveckling från sådana krav tills vi i slutet av 1800-talet var beredda att i allt väsentligt till och med överge uppfattningen att avtal var bindande till förmån för uppfattningen att det i stället var löften som var bindande. De juridiska bestämmelserna skulle därigenom bättre spegla den moraluppfattning som ansågs råda i samhället.

Förändringen påverkade inte avtalsbundenheten, eftersom ett avtal består av löften. Man fortsatte också att säga att avtal skulle hållas och även i övrigt att tala om avtal. Förändringen påverkade däremot formerna för hur avtal ingicks.

Avtalslagen, som trädde i kraft 1916, bygger således på huvudregeln att ett anbud inte kan återkallas eftersom man skall hålla vad man har lovat. Denna så kallade löftesprincip medförde att Sverige, Norge, Danmark och Finland när de tillträdde CISG inte tillträdde dess andra del, som behandlar hur avtal ingås. Anledningen finns i artikel 16 CISG, enligt vilken anbud kan återkallas så länge mottagaren inte har skickat en accept. Enligt artikel 16 är det således kontraktet snarare än löftet som binder. Den princip som kommer till uttryck i artikel 16 kallas följaktligen för kontraktsprincipen. Ur vårt perspektiv skulle ett tillträde till även del II ha inneburit en återgång till 1800-talet.

Nu har det emellertid hänt för 1 december 2012 tillträdde Sverige även del II (artikel 14-24) i CISG. Ändringen innebär att anbud som syftar till internationella köpavtal enligt svensk rätt kan återkallas, åtminstone som huvudregel. Enligt artikel 16 (2) skall emellertid huvudregeln inte tillämpas, och är den praktiska regeln således precis som enligt avtalslagen, när det följer av anbudet (the offer indicates) att det inte kan återkallas (it is irrevocable) eller när det är rimligt (reasonable) att mottagaren av anbudet förlitar sig på att det är oåterkalleligt. Den som vill vara säker på att ett anbud inte kommer att kunna återkallas bör därför säkerställa att det framgår att det är ”irrevocable”.

Ändringen har en del fördelar, inte minst att reservationer som en del andra stater, bland dem Kina och USA, har gjort blir verkningslösa gentemot svenska parter. De praktiska komplikationerna är nog i verkligheten försumbara. Att ändringen i teoretiskt hänseende innebär ett rejält kliv tillbaka får vi leva med när de praktiska fördelarna överväger.