Risken med att inte vara behörig

Jon Kihlman, Inköp24:s krönikör, skriver den här veckan om obehöriga inköpare och problemen som kan uppstå.

1160191777.jpg

I vårt bolag har vi 1 000 personer anställda. Alla är inköpare. Känns det igen? Det är en ganska vanlig situation. Den beror inte minst på att det är kul att köpa – särskilt för någon annans pengar. En ganska vanlig missuppfattning är att de flesta av de 1 000 inköparna skulle sakna behörighet att köpa. Så var det nog en gång i tiden, men i takt med att de har agerat som inköpare och leverantörerna har vant sig vid att fakturorna blir betalda har en särskild sorts fullmakt skapats som brukar kallas toleransfullmakt. Huvudmannen – arbetsgivaren – har genom sitt agerande – betalning utan protest – visat att den tolererar att de anställda köper lite hur som helst. Vips (eller åtminstone efter ett tag) finns en självständig behörighet. Helt formlöst.

Vad man inte tänker på är att de första vid företaget som köpte utan att ha fullmakt tog en risk. De riskerade inte bolagets egendom utan sin egen. På samma sätt är det nu också. Den som rättshandlar utan att vara behörig tar en personlig risk. Det är grundbulten i hela systemet. Därför behöver en motpart inte bekymra sig om frågan om behörighet. Den frågan är framför allt den påstådda fullmäktigens problem.

Enligt 25 § avtalslagen har den som utger sig för att ha fullmakt ett personligt ansvar för att fullmakten finns. Den skall ersätta motparten all skada som denna lider om fullmakten inte finns. Och det räcker inte. Den som påstår att den har fullmakt har bevisbördan för att det är sant. Det är hårda bandage. Låt oss använda frågan om behörighet att lämna anbud i en offentlig upphandling för att se hur systemet fungerar.

Bolaget Z har lämnat anbud i en offentlig upphandling. Anbudet är undertecknat av bolagets vaktmästare. Den upphandlande myndigheten accepterar anbudet. Det finns då två alternativ. Antingen är allt i sin ordning och vaktmästaren var behörig att lämna anbudet. Då sluts ett avtal mellan Z och den upphandlande myndigheten. Eller också var vaktmästaren inte behörig. Då blir det inget avtal (om inte Z ratihaberar). Vaktmästaren är då personligt ansvarig för all skada som den upphandlande myndigheten lider på grund av att den inte var behörig. Skadan är enkel att beräkna. Den uppgår till skillnaden mellan anbudet från Z och det näst bästa anbudet. Så länge vaktmästaren inte kan bevisa att den var behörig, är det bara att betala skadestånd. Villan, sommarstugan, bilen och båten får säljas.

Nu invänder vän av ordning att vaktmästare i allmänhet inte har en förmögenhet som räcker till att betala skadeståndet. Det är naturligtvis för det mesta riktigt. Risken att alls behöva betala skadestånd är emellertid ett mycket gott incitament för att inte gå längre än vad ens fullmakt tillåter, liksom att inte påstå att man har en fullmakt som man inte har. Det är i stort sett alltid tillräckligt.

25 § avtalslagen innebär – och är tänkta att innebära – att motparter inte skall behöva bekymra sig om och kontrollera om påstådda fullmakter faktiskt finns. De skall i stället kunna vara förvissade om att de antingen kommer att ha ingått avtal med den uppgivna motparten eller ha rätt till ett skadestånd som försätter dem i en situation som i ekonomiska termer är identisk med den som skulle ha varit om det hade blivit ett avtal. Det är rationellt.