Vem som helst kan vara firmatecknare

I den här veckans krönika förklarar Jon Kihlman att det inte är bolagrättsliga firmateckningsrättigheten som är det avgörande. Det är behörigheten som spelar roll.

1160191777.jpg

I offentliga upphandlingar är det vanligt att förfrågningsunderlaget föreskriver att ett anbud skall vara undertecknat av en ”behörig firmatecknare”. Även i privata sammanhang är ett sådant krav vanligt. Särskilt för offentliga upphandlingar har kravet vållat problem, eftersom kravet oftast har formulerats som ett skall-krav och leverantörer som inte har tilldelats kontraktet därför har känt sig manade att begära överprövning av upphandlingen. Det gör frågan vad en behörig firmatecknare egentligen är extra viktig inom den offentliga upphandlingen. Men frågan är  precis lika relevant även utanför det området.

En firmatecknare tecknar bolagets firma, det vill säga företar rättshandlingar i bolagets namn. Det innebär – som jag tog upp i min förra krönika – att alla som handlar enligt fullmakt är firmatecknare. Och om man skall vara petig är nog även alla som handlar utan fullmakt firmatecknare, låt vara obehöriga sådana. Det är inte den bolagrättsliga firmateckningsrättigheten som är avgörande. Det är i stället behörigheten som är viktig.

Nyckeln till behörighet finns i 10 § avtalslagen. Där definieras effekten av vad vi brukar kalla behörighet. Den som har lämnat fullmakt blir omedelbart berättigad och förpliktad genom rättshandlingar som fullmäktigen företar inom sin behörighet. Det innebär att kravet att ett anbud skall lämnas av en behörig firmatecknare är uppfyllt redan i och med att den som skrev under anbudet hade fullmakt från sin arbetsgivare att göra det.

Enligt 18 § avtalslagen kan en fullmakt därtill lämnas helt formlöst, som ett uppdrag från huvudmannen (till exempel arbetsgivaren) till fullmäktigen (till exempel arbetstagaren). Inget hindrar att styrelsen för ett bolag ber en vaktmästare (eller för den delen en valfri person på gatan) att för bolagets räkning skriva under och lämna ett anbud i en upphandling. Personen har därigenom blivit behörig att i just den situationen teckna bolagets firma.

Utöver möjligheterna att formlöst skapa en firmateckningsrätt i enskilda situationer finns också möjligheten att i efterhand läka en brist på behörighet. I avtalslagen förutsätts att en påstådd huvudman i efterhand skall kunna godkänna ”fullmäktigens” rättshandlande och därigenom skapa behörighet för vad som redan har gjorts. Det brukar kallas ratihabition.

Mellan formlösa fullmakter och möjligheten att ratihabera finns naturligtvis också utrymme för efterhandskonstruktioner. Det är troligt att den som har vunnit en upphandling gärna ser att den inte plötsligt skall förlora på en onödig formaliafråga. Den kommer därför regelmässigt att tycka att den som lämnade anbudet gjorde något bra: Jovisst hade den fullmakt och var behörig! Fattas bara annat! Vi hade bara inte formaliserat det.

För den som skall vara motpart finns som jag ser det bara två alternativ. Antingen skärper man kravet så att den som företräder motparten skall vara en registrerad firmatecknare. Då kan man plocka fram registreringsbeviset och kolla om kravet är uppfyllt. I mitt tycke är det näst intill alltid fel väg att gå. Det skapar onödig administration och flyttar på ett omotiverat sätt ansvaret från den som åberopar firmateckningsrätten till den som skall kunna lita på att den finns.

Alternativet är att sluta bry sig om behörighetsfrågan och låta den vara ett internt problem hos motparten. Det innebär inte att man har slarvat eller inte hanterat frågan på ett bra sätt. Tvärtom innebär det att man har varit rationell och låtit ansvaret ligga där det skall. 25 § avtalslagen hanterar den frågan. Det blir nästa krönika.